Hanna och Robin!


Fjortisarna!


Möhippan!


Rockarna!
 

Pensionärerna!


Creep!


Ettorna!


Robin och Klas!


Slutdansen!

The Bar

Nu sitter jag här med vårens första solstrålar som värmer mitt ansikte. Det bländande ljuset och värmen får mig att tänka tillbaka på förra året. Sådär i slutet av november, början av december. Jag ler vid minnet av det starka scenljuset i skolan aula, eller ja vår aula, för det är estetprogrammet som äger den och vi är ju estetprogrammet. Där finns fresneller, par-kannor, ljusväxlare och rörliga lampor. Tillsammans med många fler lampor, rökmaskiner och effektlampor skapas känslor och miljöer till våra produktioner. Men det finns en speciell produktion jag tänker på denna soliga dag. Den heter The Bar och är dansproduktionen jag och mina danskompisar satte upp innan jul förra året.

Redan innan påsk förra året började vi arbetet. Först gällde det att hitta en grov-handling och vi kom ganska snabbt överrens om att föreställningen skulle utspela sig på en bar och att den röda tråden skulle följa bartendern som blev kär i en av besökarna. För att föra handlingen framåt lät vi människor med olika karaktärer komma in på baren. Vi delade in oss i tre grupper och började göra danser till varsin karaktär. I första omgången fick några stressade affärskvinnor, ett gäng rosa och mobilberoende fjortisar och en grupp käcka cheerleaders danser. I andra omgången var det en blivande brud med följe på möhippa, de stenhårdaste rockarna i stan och raggare som skulle gestaltas i danser. Men saker förändras och i slutändan blev cheerleader-tjejerna stela gamlingar och raggarnas dans blev en dans som visade bartenderns känslor.

Parallellt med detta delades vi också in i arbetsgrupper; manus, scenografi, ljus+ljud+multimedia, smink+kostym och marknadsföring.

I början kändes det avlägset men tiden går fort när man har roligt och efter sommarlovet fick manusgruppen ligga i för att få klart manuset. En del förändringar och förbättringar i grundidén gjordes och så var det höstlov. Sen drog det igång på allvar. Kläder skulle sys, sminkningar skulle bestämmas och läras ut, ljus skulle riktas och musiken klippas, affischer tryckas, tidningar kontaktas och scenen skulle förvandlas till en bar. Samtidigt skulle fler danser koreografers och läras in, dans-ettorna skulle lära sig sina danser och John och Johan som går teater inriktningen och skulle hjälpa oss genom att spela de båda bartendrarna skulle lära sig sina repliker.

Repetitionerna drog igång på allvar och vi körde genomdrag efter genomdrag. Så kom premiären och vi skulle visa vad vi gick för inför publik. Och vi gick för mycket. Det är en viss känsla att få applåder och beröm när man vet att det här har vi gjort, det är har vi kämpat för, och vi har lyckats. Totalt 9 föreställningar gjorde vi, varav två var för allmänheten. Det kan låta mycket men det tog slut alldeles för fort. Alldeles för snart stod vi där på scenen med blommor i händerna och tackade för applåderna efter vår sista föreställning. Känslan jag hade då har jag sparat och ibland längtar jag tillbaka till. Men jag vet att om inte ens ett år, kommer vi stå där på scenen igen, hela klassen.

Jag kan hålla med om att detta låter som en osannolik solskenshistoria, och kanske det är det till viss del. För tröttheten och fallgroparna fanns ju. Men vi stöttade varandra och jag är väl som människor i mest. Även jag glömmer det jobbiga och kvar finns minnena jag aldrig vill glömma. Som adrenalinkicken, värmen, ljuset, samhörigheten, närvaron just där och då, och lyckan efter en väl genomförd föreställning. Lyckan som får en att vilja hoppa och göra allt om och om igen.