Den 29 oktober slog vår klass upp portarna till spökvandringen 2010, A tribute to horror. Där hyllade vi kända, och även ganska okända, skräckfilmer från år 1900 och framåt. Detta är ett helt nytt koncept som nu troligtvis ska fortsätta ett tag till.
Besökarna fick följa med en guide som ledde publiken genom en mängd av scener ur hemska men även någon komisk scen. Där fanns klassiker som Dracula och Frankenstein, men man kunde också träffa på The ring flickan och clownen IT.
Det blev en succé, precis som vi hoppats på. Vi slog publikrekordet med 700 pers vilket gjorde att vi kom upp i 3500 besökare, och vi är verkligen jättenöjda. Som vi kämpat!
Redan när vi först började tvåan sattes det igång. Manusgruppen fick titta på filmer och tolka scener. Plocka bort och fixa till så att det skulle bli bra. Kostym kämpade med att plocka ihop och sy dräkter som skulle passa alla olika karaktärer. Eftersom vi gick efter scener som redan fanns, så var kläderna tvungna att se ungefär likadana ut som i filmerna. I andra produktioner har man skrivit ett eget manus helt på frihand, och kan då välja och vraka själva lite hur de olika karaktärerna ska se ut.
Smink hade fullt upp. Eftersom vi nu alla måste skaffa oss ett förråd av saker var det mycket som vi var tvungna att köpa in, speciellt masker. Att sedan inte bara lära ut smink till tvåorna, utan också till ettor och dansare (eftersom vi behövde många statister) gjorde att det blev väldigt mycket jobb, noggrann organisation och mycket smink som gick åt.
I scenografi är det väldigt mycket som måste fixas. Skyltar till varje scen, småsaker som bänkar, bord, kistor, skyltdockor och podier skulle placeras ut. Samma vecka vi skulle spela kördes allt ner till fornbyn (där spökvandringen äger rum) och vi sprang som yra höns för att allt skulle bli klart.
Scenografi hade också mycket kontakt med ljus, som krävde oerhört mycket planering. Det finns inte eluttag överallt och de eluttagen som fanns fick inte bli överbelastade. Kontakter skulle vattentätas och kablar skulle dras så att besökare inte skulle snubbla över dem.
Ljud skulle klippas och matchas ihop till en scen, med sekundprecision!
Det blev stressig, men det blev klart, och det blev bra.
Vi hade repat i flera veckor, tagit på oss kläder som skulle tåla regn, kyla och blåst och sedan körde vi rätt in i kaklet. Vi spelade från fem på eftermiddagen till ett på natten. Samma scen sexton timmar på två dygn. Men det var värt det.
När man är mitt uppe i spelet, eller när man ser att hela fornbyn är upplyst, man hör klassens repliker, zombies som krälar runt och publiken som skriker – då är det på riktigt. Man tänker inte på det kalla (men vi hade oerhört bra väder!) att man är hungrig (vi fick äta korv, när vi hann) eller att man nästan kissar på sig (publikgrupperna kom väldigt tätt). Man bara är inne i sitt och kämpar för att leverera. Och det gjorde vi verkligen.

Vi fick en dag ledigt och sedan var det bara att åka till fornbyn och städa. Plocka upp efter publiken, skura lera i husen och lasta in allt i bilarna och åka tillbaka med det till skolan. Väl på skolan var det bara att tvätta alla kablar, lampor och rekvisita och sen var det över. Vi var klara. Spökvandringen 2010 var över. Aldrig mer under dessa tre år på programmet, kommer vi stå framför sådan stor publik igen.